14. Avbildad och avgudad

Sitt vid mitt bord om frukost,
när jag hostar blod i filmjölken.

Hör mig skåla för förräderiet,
och se hur girigt jag tömmer
blodomloppet i slasken.

Riv ner himlen! (och stjärnorna),
som en smulig papperstapet; jag kräks
en vrålljummen brunflod,
med förlista ekar.

Se mig krossa solen, med tänderna!
så att det honungströga ljuset rinner ur käften
ned i det frystorra månstoftet.

Såg någon mig stiga in i sandstormen
för att duscha bort huden,
som ett smutsigt vanvett?

Är jag ensam?

Såg ingen när jag hängde av mig
mina röda inälvor, och köttet,
och stod ren och hög i min
gråa kostym?

Det rättar till livsknuten om halsen.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.