1. Min vagga

Välkommen till Oro-s:or, ett blygsamt poesiprojekt på nätet.

Jag har varken tid eller energi eller uthållighet att försöka få till en diktsamling och sedan kämpa för att få den publicerad. Inte ger det några pengar heller. Men läst vill jag bli, och då satsar jag hellre långsiktigt här på nätet; kanske finns ni där ute, min lilla läsekrets som finner något av värde i det jag skriver? Tids nog hittar ni hit, tror jag.

Mitt skrivande är en bisyssla – jag sysslar med helt andra saker till vardags. En nödvändig bisyssla, ett ständigt tecknande av mig själv, och det jag ser och upplever. Det är inte alltid jag lyckas se en bild eller höra en klang som kan vara av intresse för andra; oftast försöker jag så gott jag kan, då postar jag under kategorin ”Dikter”, blir det skit postar jag under ”Fiskrens” eller någon annan löjlig metafor för sådant som inte håller måttet.

Kritik undanbedes. Även om min poesi ibland är mörk, är det glädjefullt att skapa den, och i mitt övriga liv har jag nog av inre och yttre kritiker som skränar och gör sig till. Detta är fredat område. Min poesi inte är suverän. Och min stil är… fel?, och mina ämnen anses nog av mången kulturkritiker som banala. Dessutom har jag levt ett helt annat liv än de liv som kulturkritikerna, vår kulturella knapadel, ser som förutsättningar för ett kvalitativt skönskrivande, vilket gör mig till synes irrelevant, kan tänkas. Eller inte. Hursomhelst gör det inget.

Och vet ni vad? Det gör mig heller inget att jag inte kan jubla över språkliga gåvor varje morgon, långt ifrån, men jag måste få ur mig orden ändå, och ja, det blir fel och futtigt, och jag misströstar. Skulle jag jubla, skulle det vara över gåvan att känna lust, inget annat.

Här finns inget manifest, inget program, och ännu inget syfte utanför min kropp; mitt hopp är att någon av dikterna finner ett nytt syfte i dig som läser dem, det skulle göra mig glad och (och lite stolt). För jag vill att de ska bli överförda, utförda och slutförda av dig. Det är viktigt.

Det är nu nästan tio år sedan, då det hände sig att jag seglade ensam över Östersjön en stjärnklar sensommarnatt. Missminner jag mig inte, var jag hunnen halvvägs till Gotland. Det var algblomning, och det som på dagen sett ut som en vidrig ärtsoppa, lös som tusen och åter tusen små fosforescerande stjärnor under den lugna havsytan då jag gled över den. Det var de blågröna algerna som återkastade månskenet som ett eko av en stjärnhimmel på en annan planet i ett annat universum. Dit siktar vi!

Annonser

Kommentarer inaktiverade.