Efter lunchen tar jag en promenad, går på de stigar
jag känt sen barndomen. Upp till bänken på berget
där jag och far satt och tittade på ubåtsjakten 82
en hel natt.
Det jag älskar mest är vassarna, som står stilla idag,
fastfrusna i dyn, men mystiska i sin täthet, på håll;
de gömmer bara sig själva, eller vad tror du?
Nere vid vattnet ser jag att isen inte är is utan en krusad
sörja, stelnade rörelser, ett marvatten där snöbollen
sjunker ner till hälften och färgas grå, den med, sakta sakta,
tills den är marvatten, den med.
