Idag är jag på landet i den lilla stugan. Isen kryper ut ur viken. Det snöade när jag kom. Vem älskar inte snöfallets tystnad? Dämpningen; flingorna smeker ju hjärtat direkt, lugnar det, som en orolig unge kommer till ro av förälderns varma kött och andedräkt.
Skriva eller läsa? Läsa, verkar det som. Idag låter jag mig springa fritt. Läser först DN. Förstår ingenting av den här texten som sägs vara ett svar på det Bengt Ohlsson skrev. Vad ville Ohlsson? Och vad vill de här skribenterna?
Det tredje… tänker jag på, nej, inte den blairska spagatövningen, utan självfallet om det tredje som Gunnar Ekelöf formulerade det.
Inte heller jag är primärt upptagen av politiska funderingar i mitt skrivande, eller ser det som ett medel att uppnå, ja, vadå?
Men det betyder inte att jag som person inte har politiska åsikter, eller är borgerligt konservativ eller överklass. (Se där en gammal tråkig villfarelse som satt sig som en sten i dyn; senast hörde jag imorse Gunnar Bohlin på radion säga något liknande om Stefan Zweig.)
Varför skulle det vara så, per automatik, att den författare eller konstnär som inte drivs av politiska krafter (som kan vara nog så viktiga) ofta, väldigt ofta, klassas (ut) som borgerliga? Konservativa? Och därmed, just det, mindre viktiga, mindre angelägna? Ofarliga? Icke-radikala? Fesna? Till och med obegåvade? Naiva? Pubertala?
Lyssna nu.
Att inte kunna uppleva eller tolka konst utan politiska (runda) glasögon är en svaghet, en begränsing. Inte en tillgång. Eller, när det som en gång var ett par läsglasögon, som man kunde sätta på eller ta av efter eget behag, växte fast i ögonen och blev ens nya linser, då gick det snett och ni (som tar åt er) förlorade något.
Men jag tror ni (som tar åt er) börjar inse det. Låt oss hoppas att så är fallet.
Konst kan vara en sorts instrument. Dikter likaså. De går att använda. Så leta upp en dikt eller en tavla eller en installation eller nåt och använd den till att bända loss de där linserna. Det kommer att blöda lite och det kommer att smärta, men världen kommer att vidgas och se helt ny och förunderlig ut. Igen.
