333. Journal

Efter lunchen tar jag en promenad, går på de stigar
jag känt sen barndomen. Upp till bänken på berget
där jag och far satt och tittade på ubåtsjakten 82
en hel natt.

Det jag älskar mest är vassarna, som står stilla idag,
fastfrusna i dyn, men mystiska i sin täthet, på håll;
de gömmer bara sig själva, eller vad tror du?

Nere vid vattnet ser jag att isen inte är is utan en krusad
sörja, stelnade rörelser, ett marvatten där snöbollen
sjunker ner till hälften och färgas grå, den med, sakta sakta,
tills den är marvatten, den med.

332. Vore jag en vind

I restaurangen är det tomt
sånär som på oss, två män
i våra rustningar, kostym
för att tåla fler slag och
för att skrämma,
för att gömma sig i
maskeraden.

När du talar hör jag
hur vindarna viner
över bergen i Granada.

Du sitter med ryggen
mot fönsterväggen, jag
ser ut över infarten till
Kista, vägarna, de få
träden; det här är landskapet
för de som stretar och lider,
och kallas moderatfittor
och räknenissar och teknokrater;
själlösa maskindelar i monstrets buk,
av dem som hyllas på kultursidorna.

Jag är på besök, du bor här,
men vi är bröder, du och jag.
Hur kan de andra förstå?
Att här sitter två kostymnissar
som skriver poesi, skriver
i maskindalens skugga?

Vindarna, min vän, drar fram
överallt och skapar rörelse
utan att ses.

Såna som vi står utanför
alla gemenskaper, vi hör till dem
som inte passar in,
de som inte är som syns.

Vore jag, vore jag en vind.

331. Länk till fin prosalyrik av Jenny Tunedal

Det här tyckte jag mycket om.

Tack Jenny Tunedal och Aglaktuq!

330. Journal

Idag är jag på landet i den lilla stugan. Isen kryper ut ur viken. Det snöade när jag kom. Vem älskar inte snöfallets tystnad? Dämpningen; flingorna smeker ju hjärtat direkt, lugnar det, som en orolig unge kommer till ro av förälderns varma kött och andedräkt.

Skriva eller läsa? Läsa, verkar det som. Idag låter jag mig springa fritt. Läser först DN. Förstår ingenting av den här texten som sägs vara ett svar på det Bengt Ohlsson skrev. Vad ville Ohlsson? Och vad vill de här skribenterna?

Det tredje… tänker jag på, nej, inte den blairska spagatövningen, utan självfallet om det tredje som Gunnar Ekelöf formulerade det.

Inte heller jag är primärt upptagen av politiska funderingar i mitt skrivande, eller ser det som ett medel att uppnå, ja, vadå?

Men det betyder inte att jag som person inte har politiska åsikter, eller är borgerligt konservativ eller överklass. (Se där en gammal tråkig villfarelse som satt sig som en sten i dyn; senast hörde jag imorse Gunnar Bohlin på radion säga något liknande om Stefan Zweig.)

Varför skulle det vara så, per automatik, att den författare eller konstnär som inte drivs av politiska krafter (som kan vara nog så viktiga) ofta, väldigt ofta, klassas (ut) som borgerliga? Konservativa? Och därmed, just det, mindre viktiga, mindre angelägna? Ofarliga? Icke-radikala? Fesna? Till och med obegåvade? Naiva? Pubertala?

Lyssna nu.

Att inte kunna uppleva eller tolka konst utan politiska (runda) glasögon är en svaghet, en begränsing. Inte en tillgång. Eller, när det som en gång var ett par läsglasögon, som man kunde sätta på eller ta av efter eget behag, växte fast i ögonen och blev ens nya linser, då gick det snett och ni (som tar åt er) förlorade något.

Men jag tror ni (som tar åt er) börjar inse det. Låt oss hoppas att så är fallet.

Konst kan vara en sorts instrument. Dikter likaså. De går att använda. Så leta upp en dikt eller en tavla eller en installation eller nåt och använd den till att bända loss de där linserna. Det kommer att blöda lite och det kommer att smärta, men världen kommer att vidgas och se helt ny och förunderlig ut. Igen.

329. Uttråkad!

Ah!!!

Blir galen av leda. Finns det någon läsare därute som gjort något riktigt roligt idag? Berätta! Själv har jag haft skittrist. Förhandlat, skrivit avtal, lekt vacker tass och rulla runt och annat piss. Dock var det lite kul att skriva nu, och att läsa Benn. Behöver nog umgås för att känna mig som folk. Dricka mig lite glad på lokal. Eller nåt.

328. Avloppsflod av stinkande ord

Kan man döda ett ord? Hur?
Finns det kurser i sånt?

Lär mig!

Vet ett par stycken jag vill
slå in pannbenet på, och
några jag vill dränka.

Men…

Tänk om orden bara somnar in?
Och drömmer? Och drömmer
fram nya ord?

Tänk om det gick att slita ut
orden ur skallen, som en rot
ur jorden.

Fan vad skönt.

327. Utrota orden!

Ord, vad är de, annat än
fiskarnas sprattel och
maskarnas krälande?

Hur ska vi kunna tro
på de svekfulla satarna?

De som formar om sig själva
just i den stund vi tror
att vi vet att vi vet.

Och trilskas gör de, horungarna;
vägrar att dansa
ens den enklaste dans,
utan att med flit stampa
varandra på tårna.

Nej, ord är bara svavelosande
villfarelse, för vad hjälper det
att be i alla sina dar?

326. Det är en förbittrad kamp …

Det är en förbittrad kamp,
och världen är full av svärdspetsar.
Alla är ute efter mitt hjärta.
Alla måste jag, den vapenlöse,
smälta ner i mitt blod.

Ur dikten Den unge Hebbel av Gottfried Benn, översättning av Peter Handberg.

325. Skrävel

Nu tänker jag våga mig på att skryta lite grann, för det har man rätt till i min position, som refuserad romanförfattare. Vore jag etablerad skulle jag hålla käften, det lovar jag.

Det här varvet, med lite mindre förlag, luktar vår, ja, luften bär med sig löften om annat. Hittills bara två refuseringar, men fina och med värderingar som gör mig stolt:

”Det är ingen tvekan om att Strandberg kan skriva.”

”Du har något som känns intressant.”

”Romanen känns nyskapande och dess tankar är inte så ‘gjorda’.”

Och dessutom uttryckte sig en fd. förlagsmedarbetare, som jag har stort förtroende för, såhär förra veckan efter att ha läst den:

”Fast är genial.”

Romanens titel är alltså Fast.

Det sista fick mig att skämmas först, sen blev jag väl mallig i en två tre minuter tills min son tog sig för pannan och påpekade att jag inte ”förstår nånting!” när vi skulle leka med legogubbar och en T-Rex.

324. Metamorfos

Fler och fler kvällar sitter jag bara stilla i ett nedsläckt vardagsrum. Min fru sover, min son sover. Tiden då jag skrev poesi, skriver poesi, men takten avtar. Något ändras. Poesin ändras, jag kan känna det. Det är ett arbete i mig, tungt, hårt, men det ligger mestadels gömt för mig, är ogreppbart. Jag är inte orolig, det här har jag upplevt förr, bara ännu en passage. Därför sitter jag i fåtöljen i mörkret och lyssnar, mest på vinden, och väntar.