Skiss

Våren har mörknat
till sommar.

En efter en släcks alpgullregnets lyktor
och syrénen har brunnit ut.

Eken suckar
en djupgrön suck
inför det som komma skall.

Hettan torkan
sedan
kylan vinden.

Men insprängt i detta
skönheten
som det första silverstrået
i kvinnans hår.

Klara höga mornar
solen flödar
ungdomslik
drar upp sköra plantan
med sitt rep av strålar.

Till livet, oss.

Titta, känna
smeka, njuta

det är en plikt

tills livet
har mörknat för gott.

Skiss

Stenkyrkan håller värmen ute
under större delen av skolavslutningen
fast solen redan gassar.

Varma, men inte farligt varma
njuter vi av brisen som möter oss
då vi går ut på stentrappan.

Barnen har sjungit,
prästen har talat, rektorn har talat,
om nuet, om trygghet.

I vindbyn på trappan stannar jag upp – det är något
annat, som genom sin absoluta frånvaro
också har talat, men vad?

Jag blundar, det är en snäll vind
som smeker mig lungt, mjukt.

Vi promenerar till Djurgården, äter lunch
i en grönskande innergård
i skuggan, solen gassar
men det är inte farligt
varmt.

Halva familjen ska flyga ut över saltsjön,
skratta, njuta, leka, men inte glömma
för det finns ju inget hemskt
att glömma
här.

Lillpojken och jag
tar oss hem
vilar, brisen
genom det öppna fönstret
svalkar, fågelsång
från björken, från lärkträdet.

Somna, sova, utan ett bekymmer.

Hur länge kommer den här kyrkan
hålla stånd?

Kyrklund om misstrogenhet mot skönlitteraturen

Hej vänner och andra!

När jag förberedde mig för detta lilla arrangemang på Hornstulls bibliotek nu på torsdag kväll stötte jag på ett par rader ur en intervju med Willy Kyrklund som säger det jag själv har känt och ibland känner:

Jag har från första bör­jan varit miss­tro­gen mot skön­lit­te­ra­tur. Jag har hela tiden upp­levt att det är någon­ting som jag har tving­ats in i. Men trots mina enorma tvi­vel har jag sam­ti­digt upp­levt att det finns saker som inte kan uttryc­kas på annat sätt.

Milosz om det orena i romankonsten

Ett uns dödsgrävare och gravplundrare är det ofrånkomligt att bli, om man ska skriva romaner. Eller: Några ägg kommer att behöva knäckas, en och annan relation offras, så att säga. Det finns ett pris. Poeten och nobelpristagaren Czeslaw Milosz uttrycker det drastiskt och draget till sin spets i en intervju som publicerats i Paris review.

INTERVIEWER

Since then you have been uninterested in writing novels. You seem to have a quarrel with the genre. Why?

MILOSZ

It’s an impure form. I taught Dostoyevsky at Berkeley for twenty years. A born novelist, he would sacrifice everything; he knows no obligations of honor. He would put anything in a novel. Dostoyevsky created a character in The Idiot, General Ivolgin, who is a liar and tells stories—how he lost his leg in a war, how he buried his leg, and then what he inscribed on the tombstone. The inscription is taken from the tomb of Dostoyevsky’s mother. There you have a true novelist. I couldn’t do that.

Noterat

Så länge det funnits konst har det med all säkerhet pågått en kamp mellan dem som anser att det är större att skapa rätt än fritt.

Idag såg jag en ny twist på detta gamla gräl, nämligen i DN där en skribent lyckades fastslå att: a) konst bör vara fri, men b) orätt konst är dålig.

Förresten, någon dag ska jag skriva en essä över varför filosofi är en styggelse i alla andra avseenden än rent litterära.

UPPDATERING 140402

En läsare tyckte att mitt raljerande angående filosofi här ovan var ytterligt hädiskt och korkat och därför känner jag mig föranled att förklara mig.

Alltså, visst har filosofin som disciplin bidragit till mänsklighetens utveckling, inte minst inom politiken. Men, och nu närmar vi oss det jag for efter, det finns också andra områden i filosofin, där den siktat efter att säga sanningar om allt från hur det mänskliga medvetandet fungerar till hur språket uppkommit och här, och det är min åsikt, är det bäst att behandla filosofin som en slags skönlitteratur, eftersom den excellerar i att producera teser som den sedan inte kan föra i bevis.

Dagens sanning

Det är lätt att vara men tungt att leva.

Jag läser Ivan Iljitjs död

And he had to go on living like this, on the brink of disaster, without a single person to understand and pity him.

Ur The Death of Ivan Ilyich av Tolstoj.

Att följa den ytlige arrivisten Ivan Iljitjs plågsamma döende är gastkramande läsning. Varenda mening är sann, ja, fulländad, och värd all den fruktan som den väcker. Värst av allt är att det inte känns som att det gått en dag i mänsklighetens historia sedan Tolstoj skrev om hur det kan vara att dö.

Kanske dags att översätta detta mästerverk till svenska igen? Såvitt mina efterforskningar stämmer gjordes det sist 1974 av Forum.