Kyrklund om misstrogenhet mot skönlitteraturen

Hej vänner och andra!

När jag förberedde mig för detta lilla arrangemang på Hornstulls bibliotek nu på torsdag kväll stötte jag på ett par rader ur en intervju med Willy Kyrklund som säger det jag själv har känt och ibland känner:

Jag har från första bör­jan varit miss­tro­gen mot skön­lit­te­ra­tur. Jag har hela tiden upp­levt att det är någon­ting som jag har tving­ats in i. Men trots mina enorma tvi­vel har jag sam­ti­digt upp­levt att det finns saker som inte kan uttryc­kas på annat sätt.

Milosz om det orena i romankonsten

Ett uns dödsgrävare och gravplundrare är det ofrånkomligt att bli, om man ska skriva romaner. Eller: Några ägg kommer att behöva knäckas, en och annan relation offras, så att säga. Det finns ett pris. Poeten och nobelpristagaren Czeslaw Milosz uttrycker det drastiskt och draget till sin spets i en intervju som publicerats i Paris review.

INTERVIEWER

Since then you have been uninterested in writing novels. You seem to have a quarrel with the genre. Why?

MILOSZ

It’s an impure form. I taught Dostoyevsky at Berkeley for twenty years. A born novelist, he would sacrifice everything; he knows no obligations of honor. He would put anything in a novel. Dostoyevsky created a character in The Idiot, General Ivolgin, who is a liar and tells stories—how he lost his leg in a war, how he buried his leg, and then what he inscribed on the tombstone. The inscription is taken from the tomb of Dostoyevsky’s mother. There you have a true novelist. I couldn’t do that.

Noterat

Så länge det funnits konst har det med all säkerhet pågått en kamp mellan dem som anser att det är större att skapa rätt än fritt.

Idag såg jag en ny twist på detta gamla gräl, nämligen i DN där en skribent lyckades fastslå att: a) konst bör vara fri, men b) orätt konst är dålig.

Förresten, någon dag ska jag skriva en essä över varför filosofi är en styggelse i alla andra avseenden än rent litterära.

UPPDATERING 140402

En läsare tyckte att mitt raljerande angående filosofi här ovan var ytterligt hädiskt och korkat och därför känner jag mig föranled att förklara mig.

Alltså, visst har filosofin som disciplin bidragit till mänsklighetens utveckling, inte minst inom politiken. Men, och nu närmar vi oss det jag for efter, det finns också andra områden i filosofin, där den siktat efter att säga sanningar om allt från hur det mänskliga medvetandet fungerar till hur språket uppkommit och här, och det är min åsikt, är det bäst att behandla filosofin som en slags skönlitteratur, eftersom den excellerar i att producera teser som den sedan inte kan föra i bevis.

Dagens sanning

Det är lätt att vara men tungt att leva.

Jag läser Ivan Iljitjs död

And he had to go on living like this, on the brink of disaster, without a single person to understand and pity him.

Ur The Death of Ivan Ilyich av Tolstoj.

Att följa den ytlige arrivisten Ivan Iljitjs plågsamma döende är gastkramande läsning. Varenda mening är sann, ja, fulländad, och värd all den fruktan som den väcker. Värst av allt är att det inte känns som att det gått en dag i mänsklighetens historia sedan Tolstoj skrev om hur det kan vara att dö.

Kanske dags att översätta detta mästerverk till svenska igen? Såvitt mina efterforskningar stämmer gjordes det sist 1974 av Forum.

Litteraturens eldhärdar

Stora snöflingor dansade vackert mellan husen idag då jag vandrade runt mellan ett par små boklådor i Stockholm och personligen sålde in min roman Fast.

MBM, förlaget som ger ut min bok, är litet och har inte några marknadsföringsmuskler att tala om. Man får lägga manken till själv om det ska bli något. Men det som jag först fasade för visade sig inte vara annat än ett stort nöje.

För bilden jag hade, att det bredvid den samtida bokbranschens bestsellerism och kändiskult fortfarande existerar små fina boklådor som drivs av kärlek till litteraturen, bekräftades med råge.

Var jag än kom mötes jag av nyfikenheten på det nya och okända och upplevde en stor generositet. De jag träffade tog sig tid att lyssna till min tafatta införsäljning och ställde initierade och engagerade frågor. Alla tog in ett par exemplar till försäljning.

Och jag gav mig själv ett heligt löfte att betala tillbaka genom att så långt det är möjligt göra alla mina framtida bokinköp hos dessa eldsjälar som håller litteraturen varm och levande.

Staden och hundarna och Daniel Sjölin

Road, men med ett ögonbryn höjt, noterar jag att Mario Vargas Llosa själv kallar sin nästan fläckfria romandebut Staden och hundarna (1962) för äventyrsroman.

Ja, sett härifrån och nu är det till och med mycket roande men också kanske något lite oroande. Jag tänker bland annat på den soppa som stackaren Daniel Sjölin tillrett sig själv i och med sin omvandling till författare av ävetyrsromaner för att trygga den bekväma medelklasstillvaro som han eftersträvar. Men man kan också betänka sådana böcker som Strindbergs stjärna, Aldermanns arvinge och Väster om friheten (om ni nu ens hört talas om den senare).

Staden och hundarna läste jag lite senare än många, kanske för att få litet distans till det myckna tyckandet som alltid uppstår kring nobelpristagare.

Det är en stark debut, språkligt helt oklanderlig. Som tjugosexåring skrev Llosa bättre än många författare någonsin gör under sina liv. Dessutom ser man en närmast fulländad talang för att berätta en historia så att läsaren hålls oavbrutet fängslad. Det ena som brister är den psykologiska gestaltningen, men bara här och var. Jaguaren, en karaktär som spelar en nyckeroll, är inte trovärdig, bland en del annat. Men om man betänker att Llosa var strax över tjugo då han skrev detta, kan jag inte annat än tänka att han trots allt var ovanligt insiktsfull för den ringa åldern.