502. Min son, poeten

Pappa, jag älskar dig mer än mamma. Du liksom behöver det, därför att du tror att du är det sista grässtrået.

Inte är det sista, eller som det sista, utan tror att du är. Redan ser han rakt igenom mig…

501. Fast ges ut i fysisk form i november

Ett kort meddelande. Min roman Fast kommer att – om inget oförutsett händer – ges ut på bredare front i november i år. Det betyder också att den kommer att redigeras professionellt och att jag drar in den som egenutgiven ebok. Det är ett fint litet förlag som tagit sin an den. Dock är det tidigt i processen så mer om det senare.

Snart avslutar jag ett större uppdrag och ser fram emot mer tid att skriva här igen!

500. Rör inte min sentimentalitet!

De där platserna vi drömmer om
då allt ligger släppt
bakom ens rygg
och tårna rotar sig
i den varma sanden,

och framför oss

bara ett isblått hav
med en eller annan
båt och en himmel med en röd sol
som bränner upp allt
vi vill glömma.

—————-

Krtikern: Sentimentalt dravel.

Gunnar: Ja, jag bejakar min sentimentalitet, rakt emot rådande kulturnorm. (För er som inte råkar veta: Sentimentalt är ett av de sämsta omdömena inom den svenska poesin.) Faktum är att jag älskar den och att den i gengäld räddar mig.

Att ha morgonen

Morgon, sädesärlan hoppar bort
färdig med drömsmulorna.

Handlandet ligger öde till toner
av en eller annan koltrast.

Sakerna har inte vaknat, heller inte
tillstånd och synvillor, hägringar

om framtider som skrämmer.
Att ha morgonen som en ofödd dag,

där jag och mina pojkar tar en kaffe
efter förmiddagens surf i Carrapateria,

med atlantkylda kroppar som värms
av leenden på stranden,

är gott.

Litet musiktips för oss sargade satar

Ah, det som räddade dagen var ett fint nytt album där John Denver hyllas.

Här hos NPR kan man lyssna gratis.

(First Listen är fö. en fantastisk tjänst från NPR där jag upptäckt mycket ny, bra, musik.)

Tolkningen av den lite (mycket) slitna Annie’s song är förkrossande, förlösande, och får den att låta helt ny. Drygt en halvtimme in.

Dyster

Ge upp?

Dessvärre: det kräver att det finns något kvar att ge.

Förresten, vore det inte fint om det fanns en elak djävel till gud som kunde skratta åt en då man stapplat ut på det öde fältet och satt sig på knä och brustit i gråt och liksom mumlat upp till den fan i himlen att nu, nu min gud, nu ger jag upp.

Men dylikt tas bara emot av en stum och kylig vind.

Dagens dialog med femåringen

G: Hur är det? Är du sur? Eller glad?
V: Men pappa, sur eller glad… Det sura liksom brottas med det glada i mig…
G: Okej
V: … och hjärtat är publik. [Djup, teatralisk suck.]
G: Hjärnan då?
V: Den är domaren.